I väskan har jag mina vantar och ett paket grädde när jag stiger på bussen. Det är tomt. Det är alltid tomt. Min station är nästförst. På vägen till stan fylls bussen med människor. Klockan är runt två och det är en vardag. Endat pensionärer, mest tanter, stiger på vid den här tiden. Det enda jag funderar på är vart dom åker, till vem dom åker, vad dom ska göra. Några år kvar av livet, vad fyller dom dagarna med? Framför mig ser jag hur deras bräckliga ben tar sig uppför ett trapphus utan hiss. Dom tänker surt för sig själva "Här har dom allt inte tänkt på oss" medan dom tar ett hårdare tag om trappräcket. När dom kommer upp till dörren knackar dom försiktigt, oljud stör. Deras väninna, inte mer annorlunda ända dom, öppnar. Hon har på sig läppstift idag. Det lyser ljusrött och piggar upp hennes ansikte. Tanterna tänker ännu en gång surt för sig själva "Inte visste jag att det var finfika som gällde". Men dom ler för visst är det fint väder idag? Väninnan har bakat havrekakor, kaffet är redan bryggt och upphällt i porslinkaraffen, festduken har placerats på bordet och porslinkopparna har ställts fram.

 

Och sen föreställer jag mig tanterna sitta där i lägenheten med sina väninnor och skvallra om den ena tantens barnbarn och vems begravning dom senast var på och den där väninnans man som har blivit rysligt sjuk, smutta på det heta kaffet och knappra på en alldeles för hård havrekaka. Och jag tänker att jag aldrig vill bli gammal. 

 

Det stiger ytterligare en till tant på bussen. Hon har rulator, en pälsmössa och en kutig rygg. Hon ber busschaffören att vänta med att köra tills han har satt sig. Hon går långsamt, men jag ser att hon anstränger sig. Det syns i hennes ögon. Dom är uppspärrade, uppmärksamma. Hon väljer en plats och bussen gasar iväg. Jag för uppfattningen om att hon är sur, kanske arg. Hennes blick är hård och munnen ihopknipt. I några minuter, medan bussen fortsätter mot stan, möts våra blickar från och till. Jag är faktiskt lite rädd för henne. Men plötsligt stannar bussen vid en hållplats. En mamma med svart långt hår kliver på med sin kanske 2-åriga son i handen. Barnet stannar vi tanten och vinkar, ler. Mamman säger ler också mot tanten och säger hej. Och tanten får ett så stort leende på läpparna, så stort att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det. Hennes leende gör henne vacker och hennes skarpa blick har blvit mjuk. Bara det lilla barnets leende kunde göra henne glad för under hela bussresan sitter hon och ler mot världen, solen glittrar i hennes ögonen. Till slut måste jag trycka på stopp. Nästa station är Kung Oskars Väg. Bussen stannar och jag kliver av. Jag känner att människor ibland är fantastiska.