Våffeldagen

I väskan har jag mina vantar och ett paket grädde när jag stiger på bussen. Det är tomt. Det är alltid tomt. Min station är nästförst. På vägen till stan fylls bussen med människor. Klockan är runt två och det är en vardag. Endat pensionärer, mest tanter, stiger på vid den här tiden. Det enda jag funderar på är vart dom åker, till vem dom åker, vad dom ska göra. Några år kvar av livet, vad fyller dom dagarna med? Framför mig ser jag hur deras bräckliga ben tar sig uppför ett trapphus utan hiss. Dom tänker surt för sig själva "Här har dom allt inte tänkt på oss" medan dom tar ett hårdare tag om trappräcket. När dom kommer upp till dörren knackar dom försiktigt, oljud stör. Deras väninna, inte mer annorlunda ända dom, öppnar. Hon har på sig läppstift idag. Det lyser ljusrött och piggar upp hennes ansikte. Tanterna tänker ännu en gång surt för sig själva "Inte visste jag att det var finfika som gällde". Men dom ler för visst är det fint väder idag? Väninnan har bakat havrekakor, kaffet är redan bryggt och upphällt i porslinkaraffen, festduken har placerats på bordet och porslinkopparna har ställts fram.
 
Och sen föreställer jag mig tanterna sitta där i lägenheten med sina väninnor och skvallra om den ena tantens barnbarn och vems begravning dom senast var på och den där väninnans man som har blivit rysligt sjuk, smutta på det heta kaffet och knappra på en alldeles för hård havrekaka. Och jag tänker att jag aldrig vill bli gammal. 
 
Det stiger ytterligare en till tant på bussen. Hon har rulator, en pälsmössa och en kutig rygg. Hon ber busschaffören att vänta med att köra tills han har satt sig. Hon går långsamt, men jag ser att hon anstränger sig. Det syns i hennes ögon. Dom är uppspärrade, uppmärksamma. Hon väljer en plats och bussen gasar iväg. Jag för uppfattningen om att hon är sur, kanske arg. Hennes blick är hård och munnen ihopknipt. I några minuter, medan bussen fortsätter mot stan, möts våra blickar från och till. Jag är faktiskt lite rädd för henne. Men plötsligt stannar bussen vid en hållplats. En mamma med svart långt hår kliver på med sin kanske 2-åriga son i handen. Barnet stannar vi tanten och vinkar, ler. Mamman säger ler också mot tanten och säger hej. Och tanten får ett så stort leende på läpparna, så stort att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det. Hennes leende gör henne vacker och hennes skarpa blick har blvit mjuk. Bara det lilla barnets leende kunde göra henne glad för under hela bussresan sitter hon och ler mot världen, solen glittrar i hennes ögonen. Till slut måste jag trycka på stopp. Nästa station är Kung Oskars Väg. Bussen stannar och jag kliver av. Jag känner att människor ibland är fantastiska. 
 
 

walk the freaking moon!

Jag har varit på mitt hittils livs grymmaste, bästa, ballaste, finaste, hederligaste konsert i söndags. Walk The Moon stod på den lilla scenen och allt gjorde mig yr. Musiken, stämingen, bandet (ur utseende aspekt), allt gjorde mig bara så jäkla yr och glad och lycklig. Och den känslan har inte blåst bort, den finns kvar. Hela dagen fanns den där, även efter mitt förmodligen misslyckade kemi nationella. Mina dagar känns plötsligt bara så fina. Jag är glad. Jag får ännu fler rysningar när jag tänker på att jag ska få se Urban Cone på precis samma scen snartsnart.
 
 
 
Lyckades inte få mina gifs i samma storlek som mina bilder... Men jag nöjer mig.
 
 
Fan, jag ler. 

äventyrligt

 
Jag känner det när jag går hem. Jag har följe med ett par kompisar från årskursen. Vi går långsamt, trötta som vi är, och kisar i solen. Solen värmer mig, jag öppnar upp kappan, drar av mig halsduken och släpper ut håret. Håret glittrar i skenet och jag trivs.
 
Vi småpratar, inte för mycket inte för lite, precis så som det ska vara när man slår följe med någon. Vi går bredvid varandra, vi går i genom vårens första dag. Och alla vet det, alla tänker på det, alla känner det. Emellanåt ser jag mig omkring. Till min förvåning en grupp irvriga myggor som flyger runt varandra. Det är våren jag känner. 
 
Även fast träden och buskarna fortfarande har bruna, torra kvistar utan friska knoppar och löv, vet jag att det snart är här. Jag är så nöjd med det som finns nu, att vi är över tiden fylld av ångest. Det är nästan så att jag känner sorgen och ilskan glida ur mig varje gång jag ler, ser på solen, kisar, tänker på våren. Den svala vårluften så gott som fyller min kropp med glädje när jag andas in. Ångesten är  fläckarna av snö och is som ligger kvar i gräset. Jag svär i tystnad när jag lägger märke till fläckarna. Allt sådant ska vara borta. Jag vill vara förbi det. Jag vill ha vår.
 
När jag kommer hem och stänger dörren bakom mig känner jag genast att jag vill ut igen. Jag har ju stängt ut det fina; solen, fågelkvittret, snödropparna, vintergäcken, allt det där som fulländar våren. Så jag öppnar dörren och går ut två steg. Blundar, ler och tänker; jag har nog aldrig känt mig så här lättad. 

Café Kräm

 
Idag har jag åkt buss in till stan och fikat på Cream. All-in-one-paj med vaniljvisp beställde jag. Superb. Efter det gick vi runt en stund i stan och åkte buss hem igen. Mysig söndagstrip/rutt/utflykt/promenad.
 
I morgon väntar skolan. Ångestfylld. 

ghjklö

Nu är jag tillbaka igen och skäms. Nej, alltså skäms. Som ni (mina få läsare) säkert noterat har jag inte bloggat sedan novemeber, oktober, sådär. But I'm back again. Kanske min tionde "comeback" nu... Jag borde skapa en "Come backs"-kategori. 
 
Igår var det min dag, förresten! Femton februarimånader. Mamma väckte mig med semlor och muffins och apelsinjuice och knäckemacka och keso med blåbär och himlans massa gott. Och senare under dagen har jag mest spekulerat över turbulensen. Pannkakor till lunch vilket ledde till pannkaksmani bland elever, besked från lärarna att "balen är inställd!" och en Ellen som stukat/vrickat/whatever foten/fotleden/ankeln/whatever och hasat sig fram på golvet resten av dagen. Kvällstid for jag till Malmö med tåg för att hälsa på Tomi och fika med honom och mamma. 
 
Så mycket kärlek och därmed höjdpunkten på dagen. Fina är dom. 
 
Annars har det inte hänt så mycket. Förutom att jag fått ett A i biologi (!!!!), sökt förvirrat in till gymnasiet, beställt en språkresa till Tourquay (!!!!), ångrat mitt gymnasieval, blivit ordentligt obsessed with chocolate, köpt en fin jacka på Topshop, spelat och sjungit i skolmusikalen "Fucking Åmål" som Agnes (!!!!), spenderat pengar på ett pas Dr. Martens, ångrat mig ännu mer och känt mig ännu mer förvirrad och sådant anmärkningsvärt. 
 
Nu får vi se om jag lyckas. Med att blogga, alltså. Antagligen inte. Vi får se. 
 
Mammas fina födelsedagsbricka. 
 
Sjunger "Read all aboout it" under musikalen.
En utav de skakiga scenerna. 
Sista scenen. Agnes (jag) och Elin (Ellen) kliver ut ur toan (garderoben). Musikalen var det bästa jag gjort under alla skolår.
 

Glada miner.

 
Idag blev jag mer än glad när jag vaknade sju och kom på att jag kunde sova två timmar till, så jag drog täcket över huvudet och snusade vidare. Det humöret varade hela dagen - t.ex. under frukosten hos Ellie, under den fnittriga lunchen då vi oväntat fick vattenmelon och under fysiken då jag inte kunde vara mer insatt i atomlära. 
Awesome. 
 
I morgon väntar en lång, men förhoppningsvis inte för ansträngande orienteringsrunda i Skånes kära Skrylleskog. Ska se till att ladda upp med översockrat kaffe på morgonen och kakor i mängder efteråt. För det förtjänar man. 

Makalösa Key Lime Pie.

 
Det blev en härligt sen middag i går kväll med min bror på besök. Därför blev det extra förunderlig till efterrätt. Key Lime Pie. Väldans aptitligt. Läckert dagen efter, dessutom.
 
Key lime paj
 
Fyllning - ingedienser:
4-5 st limefrukter
4 st äggulor
runt 400 g kondenserad och sötad mjök (ska finnas på "asiatiska hyllan" i mataffären)
 
Botten - ingredienser:
200 g digestive kex
100 g smör
 
Förtjusande till servering:
limefrukt
visgrädde
 
Skapa:
Put the oven on 175° C. 
Börja med att röra ihop den kondenserade mjöken och äggulorna. Använda sedan både rivet skal (i minsta form) och juice från limefrukterna. Använd 4-5 limefrukter beroende på syrligheten, smaka på! Låt mjölken dra åt sig limefruktens smaker i sisådär 30-60 minuter, också beroende på hur sur du vill ha den. 
 
Så länge kan du göra botten. Smält smöret och krossa kexen i en matberedare, mixer eller varför inte en mortel? Blanda samman och tryck ut blandningen i botten och upp på kanterna. (För mig tog detta tid, det var lite tricky). Förgrädda pajskalen i mitten av ugnen i tio minuter. Låt de svalna när de är färdiga. Gärna länge. 
 
Nu fyller du pajskalen med fyllningen och gräddar pajen i mitten av ugnen i 15 minuter, dock längre om du endast använder dig av en stor pajform. Take it out och låt pajen svalna ordentligt, i kyl eller utomhus innan du serverar. Vispa upp lite grädde och skiva en limefrukt till serveringen.
 
SAGOLIKT.

Kärleksfattig.

Den mest vissna skoldagen på länge upplevde jag idag. För lite omväxlning satte jag mig på cykeln och trampade hem på lunchen för att äta överblivna scones, bakade sent på mrogonen igår. Med creamcheese. Därefter lättade humöret och jag cyklade tillbaka till skolan i motvind. 
 
 
Grova scones på köksbordet i söndags. Och pappa undertill.
 
 

En regnig dag som den här.

 
Idag har jag traskat runt och tänkt på hösten. Därefter pannkaksfredag chez Frida. 
 
Att kunna smaska på pannkakor och inte alls längta efter vädret utanför. 
 
Att komma fram till att plommonsylten på tallriken är den smarrigaste sylten.
 

Att fina vänner vill vara med på foton.
 
Att sitta och snusa på lavendelblom.

Det är fint. 

Immortalis.

gif maker
 
Idag fick jag en riktig rysning på väg till matsalen från klassrummet. Det låg verkligen höst i luften. Och jag kan inte säga att jag tyckte om det. Det fick mig istället att längta ännu mer efter sommaren och lyckan. 
 
Tog den här bilden igår när jag fortfarande var en sjukling. Pysslade lite på picasion.com. Fint blev det. 
 
 
 

Ytterligare en dag

Vid åttatiden körde pappa mig till tandläkaren. Jag nämnde ju igår att jag ha det tandvärk som inte ville sluta, whatsoever. Det var inget hål. Inget problem alls, för den delen. The dentist sa att det var på grund av förkylningen, något tryck någonstans gjorde att det ilade ner i tanden. Skönt, tycker jag. Det börjar gå över. 
 
Sedan har jag dragit på mig min gamla strumpor med prickar på, bakat tradiga scones och gjort en finslipning av headern jag troligen kommer lägga upp snart. 
 


 
 

bland snorpapper sitter jag med glass

NEJ. Jag kommer inte rada upp alla ursäkter till min tråkiga period av blankt skrivande. Men som jag har sagt så många gånger; nu är jag tillbaka igen och ska blogga när jag kan. Det är fint när man väl är igång, men om jag "tar ett felsteg ur stigen är det lätt att jag inte hittar tillbaka igen". Bara efter några månader, ha. 
 
Tack vare förkylningen som smygit på mig, gick jag hem från skolan. Nu efter ett lunchbesök av pappa med sushi och Ben & Jerry's, någon timmes sömn, och ytterst lite pluggande, har jag blivit sysslolös. Så jag tänkte att det var det bästa tillfället att starta bloggen nu. Och headern får jag börja trixa med. Faller inte särskilt mycket i smaken, längre. 
 
Det är konsigt idag. Jag är aldrig sjuk, speciellt inte med en sådan här skrovlig hosta och täppt näsa. Dessutom har jag plötsligt fått tandvärk. Trots det, är det finfint att sitta hemma och smaska på glass och plugga när man själv vill. Inga tidpunkter som räknas.
 


Foton som jag egentligen skulle lagt upp månader sen!

Sen midsommar en regnig kväll

Igår befann jag mig på sen midsommar-middag hos Michelle i det här regniga vädret. Jag gillar regn. Mysigt att vakna upp till och härligt att somna in till. Dock går det mig på nerverna när det aldrig slutar. 
 
Rabarber- och hallonpaj. Dubbelstats såklart.
 
Glada Michelle och Maria.
 
Köttbullar på jul-duk.
 
Sofia provsmakar med charmiga miner.
 
Återigen pajen. Fast nu rykande het med glas.
 
Överbliven jordgubbstårta av tidigare midsommar-fester.
 
Skratt.
 
Senare på kvällen blev det fotboll. Heja Italien!

Instagram:at senaste tiden...

Nu har jag äntligen lyckats komma in på mitt kära konto på Instagram! Hannawie, heter jag. Jag har blivit totalt beroende av det igen och deppar när jag inte har internet på min iPod. Händelser under de senaste dagarna...
 
 Första dagen med Instagram var jag ute med vännerna. Childhood memeories och reklamutdelning.
 
 Andra dagen vart det Lomma med vännerna igen och en tragiskt pytte-frukost. 
 
 Sedan fotade jag mina absoluta favoriter till sommarskor, espadrillos. Och en fin mening ur en bok jag lånat.
 
 Tredje dagen åt jag en stor frukost, våfflor med turkisk yoghurt och hallon (igen!) och gjorde visit på Hugos födelsedagsmiddag ute i den soliga trädgården.
 
 Grillat och två clowner samma dag.
 
 Idag besökte Ellen och jag Malmö stad, men innan dess en fin avokado-frukost. Färsk avokado och avokadoost. Avokadolover I am. Bredvid ett  hav av körsbär i fruktståndet.
 
 Och till sist en till bild på dagens middag, grön pasta och grönpesto med räkor och rädisor. Och jag till höger.

avslutat år.

Fiolspelande i amfiteatern.
 
Sedan klev sexorna upp på scenen och sjöng ut. 
 
En pyttedel av eleverna på skolan. 
 
Jag (längst till höger) och några friends vädligt väldigt väldigt lyckliga. 
 

Ett litet inlägg med inte allt för uppskruvade bilder. Det här var alltså skolavslutningen i fredags. Jag tror aldrig jag känt sådan stark eufori som den dagen, i alla fall inte på någon annan skolavslutning. Det var alldeles magiskt. Magiskt!  

Lyckliga i sanden.

Idag blev det en mysig trip till stranden! Det blev lite fot- och volleyboll men också bad och ukulele-spelande. Solen gömde sig mellan molnen på förmiddagen, men sedan ploppade den fram och det blev bikiniväder (ack... jag tog inte med min papayafärgade) och till lunch blev det gifflar. Underbart trevlig dag.
 
 
Och just det! Följ mig mer än gärna på Instagram! Hannawie, heter jag.

förtjusande melodier

Katten jag skrev om.


I know, she knows, that I'm not a fond of asking.

Souvenirs, souvenirs.

If I could only get your eyes to look at my direction.

How will I know if he really loves me?

Hey Mickey...

De här låtarna är bara några jag har suttit och hummat på under ekvationsproblemen. Wunder. Den sista låten är bara helt underbara. Carola var så underbar.

man kan ju alltid drömma

picasion.com
Attans. Idag befann jag mig under otursväder med regn och gråmålade moln. Dessutom väntar ett engelska-prov i morgon som jag inte hyser någon lust att plugga till. Wow. Tragiskt.
Jag önskar
- att solen ändå kom fram och förvandlade min hud brun.
- att jag kunde skippa plugget.
- att jag den där snövita katten på området var min. I så fall skulle den heta Salmiak.
- att minitomaterna som jag smaskat på under pluggandet aldrig tagit slut.
- att höghusen skulle målas randiga.


pannkaksfredagar är bra fredagar

I vart det pannkaksfredag efter ett tidigt slut i skolan, vilket var alldeles finfint. Det blev omelettlunch och lite plugg istället och sedan kom resten av folket och pannkaksfesten började.
 
bilder, bilder, bilder
 





 

svik mig inte igen

Exakt. Jag har blivit alldeles förälskad i foton från fågelperspektiv. Det kommer ni helt klart att få se fler gånger på den här bloggen!
Idag har det varit lika drömvarmt som igår. Shorts och linne och värmeslag i skolan. Efter skolan lunkade jag hem och åt lite av min hemmagjorda yoghurtglass med hallon. Superenkelt att göra och lägger antagligen upp receptet under min nya kategori "Recept".

RSS 2.0