cykelsagan

I väskan har jag mina vantar och ett paket grädde när jag stiger på bussen. Det är tomt. Det är alltid tomt. Min station är nästförst. På vägen till stan fylls bussen med människor. Klockan är runt två och det är en vardag. Endat pensionärer, mest tanter, stiger på vid den här tiden. Det enda jag funderar på är vart dom åker, till vem dom åker, vad dom ska göra. Några år kvar av livet, vad fyller dom dagarna med? Framför mig ser jag hur deras bräckliga ben tar sig uppför ett trapphus utan hiss. Dom tänker surt för sig själva "Här har dom allt inte tänkt på oss" medan dom tar ett hårdare tag om trappräcket. När dom kommer upp till dörren knackar dom försiktigt, oljud stör. Deras väninna, inte mer annorlunda ända dom, öppnar. Hon har på sig läppstift idag. Det lyser ljusrött och piggar upp hennes ansikte. Tanterna tänker ännu en gång surt för sig själva "Inte visste jag att det var finfika som gällde". Men dom ler för visst är det fint väder idag? Väninnan har bakat havrekakor, kaffet är redan bryggt och upphällt i porslinkaraffen, festduken har placerats på bordet och porslinkopparna har ställts fram.

 

Och sen föreställer jag mig tanterna sitta där i lägenheten med sina väninnor och skvallra om den ena tantens barnbarn och vems begravning dom senast var på och den där väninnans man som har blivit rysligt sjuk, smutta på det heta kaffet och knappra på en alldeles för hård havrekaka. Och jag tänker att jag aldrig vill bli gammal. 

 

Det stiger ytterligare en till tant på bussen. Hon har rulator, en pälsmössa och en kutig rygg. Hon ber busschaffören att vänta med att köra tills han har satt sig. Hon går långsamt, men jag ser att hon anstränger sig. Det syns i hennes ögon. Dom är uppspärrade, uppmärksamma. Hon väljer en plats och bussen gasar iväg. Jag för uppfattningen om att hon är sur, kanske arg. Hennes blick är hård och munnen ihopknipt. I några minuter, medan bussen fortsätter mot stan, möts våra blickar från och till. Jag är faktiskt lite rädd för henne. Men plötsligt stannar bussen vid en hållplats. En mamma med svart långt hår kliver på med sin kanske 2-åriga son i handen. Barnet stannar vi tanten och vinkar, ler. Mamman säger ler också mot tanten och säger hej. Och tanten får ett så stort leende på läpparna, så stort att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det. Hennes leende gör henne vacker och hennes skarpa blick har blvit mjuk. Bara det lilla barnets leende kunde göra henne glad för under hela bussresan sitter hon och ler mot världen, solen glittrar i hennes ögonen. Till slut måste jag trycka på stopp. Nästa station är Kung Oskars Väg. Bussen stannar och jag kliver av. Jag känner att människor ibland är fantastiska. 

 

 

 

 

Jag känner det när jag går hem. Jag har följe med ett par kompisar från årskursen. Vi går långsamt, trötta som vi är, och kisar i solen. Solen värmer mig, jag öppnar upp kappan, drar av mig halsduken och släpper ut håret. Håret glittrar i skenet och jag trivs.

 

Vi småpratar, inte för mycket inte för lite, precis så som det ska vara när man slår följe med någon. Vi går bredvid varandra, vi går i genom vårens första dag. Och alla vet det, alla tänker på det, alla känner det. Emellanåt ser jag mig omkring. Till min förvåning en grupp irvriga myggor som flyger runt varandra. Det är våren jag känner. 

 

Även fast träden och buskarna fortfarande har bruna, torra kvistar utan friska knoppar och löv, vet jag att det snart är här. Jag är så nöjd med det som finns nu, att vi är över tiden fylld av ångest. Det är nästan så att jag känner sorgen och ilskan glida ur mig varje gång jag ler, ser på solen, kisar, tänker på våren. Den svala vårluften så gott som fyller min kropp med glädje när jag andas in. Ångesten är  fläckarna av snö och is som ligger kvar i gräset. Jag svär i tystnad när jag lägger märke till fläckarna. Allt sådant ska vara borta. Jag vill vara förbi det. Jag vill ha vår.

 

När jag kommer hem och stänger dörren bakom mig känner jag genast att jag vill ut igen. Jag har ju stängt ut det fina; solen, fågelkvittret, snödropparna, vintergäcken, allt det där som fulländar våren. Så jag öppnar dörren och går ut två steg. Blundar, ler och tänker; jag har nog aldrig känt mig så här lättad. 

 

Idag har jag åkt buss in till stan och fikat på Cream. All-in-one-paj med vaniljvisp beställde jag. Superb. Efter det gick vi runt en stund i stan och åkte buss hem igen. Mysig söndagstrip/rutt/utflykt/promenad.

 

I morgon väntar skolan. Ångestfylld. 

Nu är jag tillbaka igen och skäms. Nej, alltså skäms. Som ni (mina få läsare) säkert noterat har jag inte bloggat sedan novemeber, oktober, sådär. But I'm back again. Kanske min tionde "comeback" nu... Jag borde skapa en "Come backs"-kategori. 

 

Igår var det min dag, förresten! Femton februarimånader. Mamma väckte mig med semlor och muffins och apelsinjuice och knäckemacka och keso med blåbär och himlans massa gott. Och senare under dagen har jag mest spekulerat över turbulensen. Pannkakor till lunch vilket ledde till pannkaksmani bland elever, besked från lärarna att "balen är inställd!" och en Ellen som stukat/vrickat/whatever foten/fotleden/ankeln/whatever och hasat sig fram på golvet resten av dagen. Kvällstid for jag till Malmö med tåg för att hälsa på Tomi och fika med honom och mamma. 

 

 

Annars har det inte hänt så mycket. Förutom att jag fått ett A i biologi (!!!!), sökt förvirrat in till gymnasiet, beställt en språkresa till Tourquay (!!!!), ångrat mitt gymnasieval, blivit ordentligt obsessed with chocolate, köpt en fin jacka på Topshop, spelat och sjungit i skolmusikalen "Fucking Åmål" som Agnes (!!!!), spenderat pengar på ett pas Dr. Martens, ångrat mig ännu mer och känt mig ännu mer förvirrad och sådant anmärkningsvärt. 

 

Nu får vi se om jag lyckas. Med att blogga, alltså. Antagligen inte. Vi får se.