äventyrligt

 
Jag känner det när jag går hem. Jag har följe med ett par kompisar från årskursen. Vi går långsamt, trötta som vi är, och kisar i solen. Solen värmer mig, jag öppnar upp kappan, drar av mig halsduken och släpper ut håret. Håret glittrar i skenet och jag trivs.
 
Vi småpratar, inte för mycket inte för lite, precis så som det ska vara när man slår följe med någon. Vi går bredvid varandra, vi går i genom vårens första dag. Och alla vet det, alla tänker på det, alla känner det. Emellanåt ser jag mig omkring. Till min förvåning en grupp irvriga myggor som flyger runt varandra. Det är våren jag känner. 
 
Även fast träden och buskarna fortfarande har bruna, torra kvistar utan friska knoppar och löv, vet jag att det snart är här. Jag är så nöjd med det som finns nu, att vi är över tiden fylld av ångest. Det är nästan så att jag känner sorgen och ilskan glida ur mig varje gång jag ler, ser på solen, kisar, tänker på våren. Den svala vårluften så gott som fyller min kropp med glädje när jag andas in. Ångesten är  fläckarna av snö och is som ligger kvar i gräset. Jag svär i tystnad när jag lägger märke till fläckarna. Allt sådant ska vara borta. Jag vill vara förbi det. Jag vill ha vår.
 
När jag kommer hem och stänger dörren bakom mig känner jag genast att jag vill ut igen. Jag har ju stängt ut det fina; solen, fågelkvittret, snödropparna, vintergäcken, allt det där som fulländar våren. Så jag öppnar dörren och går ut två steg. Blundar, ler och tänker; jag har nog aldrig känt mig så här lättad. 

Underbara kommentarer

Kommentera gärna inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig!

E-mail: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Och slutligen, din komentar:

Trackback
RSS 2.0