Jag har varit på mitt hittils livs grymmaste, bästa, ballaste, finaste, hederligaste konsert i söndags. Walk The Moon stod på den lilla scenen och allt gjorde mig yr. Musiken, stämingen, bandet (ur utseende aspekt), allt gjorde mig bara så jäkla yr och glad och lycklig. Och den känslan har inte blåst bort, den finns kvar. Hela dagen fanns den där, även efter mitt förmodligen misslyckade kemi nationella. Mina dagar känns plötsligt bara så fina. Jag är glad. Jag får ännu fler rysningar när jag tänker på att jag ska få se Urban Cone på precis samma scen snartsnart.